|
Veckans ämne
Veckoslutet: Fredag 28 mars 2003
Smärta försvinner med tiden, men
bedrifter består
 På
senare tid har jag pratat mycket om attityd och perspektiv och den
roll det spelar för att bli så bra du kan. Anledningen
till att min diskussion kretsat kring det är förmodligen
att jag personligen fokuserat mycket på det. Jag vet att attityd
och perspektiv är allt när man siktar mot det stora målet
och jag vet också att du ska ha kunskap innan du går
in i stormen.
I veckan fick jag en lektion i perspektiv. På tisdagen började
jag med att träna ben och vader, allt gick bra. Jag klarade
som vanligt av 3 set vadpress på benpressen och ökade
vikten jämfört med förra veckan. Jag flyttade till
den sittande vadmaskinen och började setet då jag plötsligt
i tredje repetitionen kände någonting i vänster
vad och styrkan gav sig. Abrupt, satte jag ner vikten och anade
det värsta.
Jag klev av maskinen för att undersöka skadan. Det var
smärtsamt att stödja på benet och all sorts spänn
och sträck på foten gjorde också ont. Tankarna
flög iväg , funderade över vad som kunde hänt
och under de få ögonblicken så spelade ingenting
annat någon roll förutom skadan och hur allvarlig den
var. Alla problem eller störningar som flugit runt i skallen
försvann plötsligt.
När jag haltade omkring på gymmet var jag oroad över
att titta på vaden, men jag kunde inte ignorera det för
alltid, så jag drog upp byxbenet och tog en titt på
det. Smärtan var i nedre delen av soleus och jag tittade efter
eventuella tecken där för att kunna tyda hur allvarlig
skadan var. Jag kollade och kände, men såg inget blåmärke
eller någon deformation, vilket gjorde att jag kände
mig bättre.
Att avsluta passet var inte tänkbart, eftersom jag inte på
något sätt kunde stödja eller stabilisera kroppen
i knäböj, för att inte nämna att det gjorde
ont att stretcha vaden.
Jag gick in på Pauls kontor och han tog en titt på
det. Grundat på min beskrivning och hur vaden såg ut,
tyckte han inte det såg så allvarligt ut och han sa
åt mig att lägga på is.
Jag fyllde en plastpåse med is och koncentrerade mig nu på
att göra allt jag kunde för att snabba på läkningsprocessen.
I de flesta fall så betyder det vila, is och tryck. Jag var
flitig med kylning hela dagen och masserade med BioFreeze Gel.
Mitt främsta problem blev konditionsträningen. Om jag
missar ett benpass och ändrar en eller två bendagar så
kan jag leva med det, men jag hatar att missa konditionen, med 17
veckor kvar till NPC USA. Under tisdagen fortsate jag behandla vaden
i hopp om att det skulle bli så bra att jag kunde köra
på cykeln 17:00. Jag var optimistisk och trodde att jag kunde
ha foten på pedalen på ett sådant sätt att
det skulle göra så lite ont som möjligt och förvärra
vaden så lite som möjligt. Paul sa att var OK att testa,
men om smärtan var markant skulle jag sluta.
Jag började trampa med försiktighet och märkte att
det inte gjorde så ont. Jag lyckades klara av hela passet
med lite ont, då och då. Så länge som jag
inte pressade tån var det OK så jag försökte
att pressa med fotens mitt. Jag är riktigt nöjd med konditionen
och med att kunna hålla mig till schemat.
Vaden kändes bättre på onsdagen och jag vet att
jag är bra om några dagar. Det var mer en väckarklocka
än någonting annat och till en början lite skrämmande
på grund av att det kunde varit värre än det var.
Det finns en läxa att lära sig här och för
mig är det att hantera perspektiv. Jag vaknade upp den morgonen
med tankarna på utomstående problem, men när skadan
kom, betydde dessa problem ingenting och det enda jag kunde tänka
på var mina mål, min plan och kommande tävlingar.
Det gav mig en titt på verkligheten, vad som är viktigt
i livet och vad som inte är så allvarligt som det kan
verka. Det påminde mig om hur lyckligt lottad jag är
som får vakna upp frisk varje dag och jobba mig framåt
mot mina mål, med passion och intresse.
Det är en gåva att kunna vakna upp varje dag med ett
syfte och möjligheten att kunna arbeta sig mot sina drömmars
mål, och det är skamligt att inte tänka på
det, på det sättet. Det är också skamligt
att låta saker som är obetydliga i det stora hela förstöra
en satsning och nöjet med jakten på att bli mitt bästa.
Det är inte första gången jag har sträckt
mig och tvingats ändra träningen. Saker som detta händer
då och då förhoppningsvis är och kommer de
att vara få (peppar, peppar). Jag insåg att om jag kan
få ut någonting bra av detta, få en bättre
syn och kunna hålla mig till schemat med lite ändring
då och då, kan det mycket väl vara en förklädd
välsignelse.
Smärta försvinner med tiden, men bedrifter består.
Var fokuserad, höj dina normer och håll ut!
| | | | |
|
