Dröm blir verklighet
 Det
är svårt att sätta ord på hur jag känner
mig just nu. Sedan jag började styrketräna vid 16 års
ålder har det varit min dröm att bli I.F.B.B. Pro och
drömmen blev verklighet när jag förra lördagen
vann overalltiteln vid 2003 Team Universe Championships i New York
City.
Hela tävlingen under helgen var oerhörd och gav mycket,
jag kunde inte bett om ett bättre slut på ett fokuserat
år än det här.
När jag kom till tävlingen så var jag nöjd
med det paket jag bar omkring på. Jag har gjort mitt bästa
för att förbättra mig under en och en halv vecka
efter NPC USA och kände att jag lyckats med min uppgift att
bli skarpare till Team Universe. Sedan handlade det om att göra
det bästa av de sista dagarna och visa sig så bra som
möjligt vid NYC.
Efter NPC USA pratade jag med Derik Farnsworth och han gav mig
några råd angående vattenintag inför tävlingen,
vilket skulle förbättra min skarphet på scenen.
Jag följde hans råd angående vatten och gjorde
allt annat på samma sätt, som inför USA, fram till
fredagens förbedömning.
Jag följde vikten noggrant på torsdagen. Jag vaknade
och vägde 89,7 kg så jag var mycket säker på
att komma in på rätt vikt. Jag körde samma näringsplan,
men begränsade vattnet till ¾ gallon (1 gallon 4,5 liter).
När jag kollade vikten under dagen minskade den till slut
så jag vägde in på 87,8 kg och jag såg hårdare
ut än på torsdagen före NPC USA.
På fredagen fortsatte jag med planen. Än en gång
såg jag bättre ut vid förbedömningen än
före USA och jag var redo att kämpa med de andra 14 lätta
tungviktarna.
Det kändes bra efter förbedömningen. Jag klarade
första utropet och fick bra feedback från folk i publiken,
men jag visste också att jag tävlade mot de bästa
konkurrenterna någonsin, så jag tog inget för givet.
Jag gjorde mitt bästa och fick vänta till på lördag
kväll innan jag fick höra det officiella uttalandet.
Jag gick tillbaka till mitt rum och ringde Paul för en uppdatering.
Jag sa att det såg bra när det gällde min viktklass
och det skulle bli en kamp eftersom det var bra medtävlande
i klassen. Han var spänd och sa att jag skulle ringa så
fort jag fick reda på det sista utlåtandet.
Jag ringde Derik som gav mig några goda råd, som skulle
hjälpa mig få en “torrare”, hårdare look inför
lördagens final. Han tyckte jag skulle begränsa vattenintaget
ännu mer och äta en köttbit om 120 g vid 14:00 och
16:00. Det var ungefär vad han gjort innan sin Nationalseger.
Jag värdesatte Deriks åsikt och litade på att det
skulle hjälpa mig så jag vaknade på söndagen
och gjorde som han sagt.
Jag höll mitt vattenintag till inte mer än 1,2 dl vilket
jag tog vid min första måltid. Resten av dagen så
sköljde jag munnen och tuggade tuggummi för att undvika
att munnen blev torr. Jag åt också två köttbitar.
Jag lade också på det sista färgen och tog en
sista koll i spegeln. Deriks förslag hade fungerat och jag
var hårdare än vad jag var på fredagen. Jag visste
att varenda liten bit med bättre skarphet skulle gör att
jag såg bättre ut så jag är glad att jag konsulterade
“Doktorn.”
Det tog sin tid att komma igenom alla tjejklasser, men till slut
var det dags för männen. Efter klassintro och poseringsuppvisningar
så utnämndes jag till vinnare i lätt tungvikt.
Jag är stolt över att ha vunnit overalltiteln före
Skip La Cour, “Tricky” Jackson, Chris Faildo, Allan Terrell, och
Ronald Nurse. Alla är sanna mästare.
Sex av oss gick igenom de vanliga poseringarna och sedan i omvänd
ordning så att domarna längst bort kunde se var och en
av oss. Sedan var det posering igen.
Jag glömmer aldrig känslan att stå där och
vänta på att få höra vem som vunnit. Hela
mitt liv har varit en lång dröm att bli proffs och tiden
stod stilla.
När de ropade upp mitt nummer som overallvinnare och den nya
IFBB Pro var jag överväldigad. Jag kan inte beskriva alla
tankar och känslor jag hade när jag fick trofen och armarna
höjdes till skyn, men djupt inom mig minns jag att jag tänkte
“jag gjorde det.”
Paul Delia och AST Sports Science har varit viktiga instrument
och som alltid är Pauls vägledning och vänskap ovärderlig.
Han har hjälpt mig på så många sätt
så jag vet inte hur jag ska kunna visa min tacksamhet. AST
är det bästa företaget och jag är stolt över
att få representera dem.
Min far och mor var där precis som de alltid är. De har
från början spelat en stor roll för min karriär.
De har sett uppgångarna, nedgångarna, vinsterna, förlusterna,
skratten, tårarna de senaste 13 åren. Att dela med sig
av det här speciella ögonblicket och se deras stolta ansikten
gör det hela mer meningsfullt.
Ett stort tack till Derik Farnsworth för hans hjälp och
support. Han är en bra vän och lagkamrat och jag är
spänd på att få vara med i proffsrankingen..
 Det
har varit ett år de här och det avslutades med att dröm
blev verklighet. Nu ska jag slappna av. Tänker inte kommande
planer utan njuter av segern.
Tack alla ni som följt min väg till 2003 NPC USA och
Team Universe och jag är tacksam för den support och uppmuntran
jag fått under alla år och speciellt de sista veckorna.
Det här inlägget avslutar min journal 2003 och jag tror
verkligen att det var mitt år - “Time To Climb!”
|
